Då och då tar gravitationen över!

Då och då tar gravitationen över. Eller, skallen slutar fungera. Och det var precis det som hände i Söndags...

Dagen började bra då jag åkte med Thomas och Johannes till Ekerö för att besöka deras modellfygfält. Det var riktigt kallt och termometern visade på minus fjorton grader när vi lämnade Väsby på förmiddagen. Väl framme mötte vi upp Fredrik (Hobben) och Martin (T-Base) som redan var i full gång. Det var ett stort och öppet fält som låg nära ett riktigt flygfält. Då och då var det några fullskala plan som lyfte och drog iväg. Lite hillbilly-stil då folk inte stod i pilotrutan och flög utan lite var som helst. Ett spännande inslag var när plankpilotern flög sina plan i full fart precis brevid och snett bakom depån. Kändes väl inte direkt säkert till en början.

Trots det kyliga vädret flög vi för fulla muggar, med undantag för en grillpaus, fram till strax efter lunchtid. Jag tränade mestadels på sidledsflygning. Det är svårt att hela tiden hålla flightlinen snyggt och desutom göra frammåt/bakåt flippar som varvas med höger/vänster rollar. Lägg sen till pirruteringer och uppgiften blir dubbelt så svår. Men det kändes helt okej. Det var en fin och vindstilla vinterdag med klarblå himmel. Efter besöket i Ekerö drog vi tillbaka till Viklanda för att bränna av några sista accar för dagen...

När vi kom till Väsby bestämde jag mig för att flyga ett sista acc för dagen trots huvudvärk, lätt skymmning och en kraftigt kurrande mage. Och jag borde vid det här laget veta bättre men flygsuget tog över förnuftet. Fortsatte med sidleds flygning och det kändes sådär, kom ur flightlinen några ggr. Stod och gjorde halvrollar, alltså flippade den mellan upprätt och inverterat med stopp vid varje läge, med sidan mot mig då det plötsligt sa stopp i skallen. En felspakning senare och jag fick gå och plocka ihop delarna från fältet. Shitt happens. Skaderapporten såg dock mild ut så jag kände mig inte fullt så dyster som jag brukar efter en krasch. Eftersom jag inte tidigare spakat ner min 500 någon gång visste jag att det var dags förr eller senare. Jag köpte den i Augusti förra året och har säkerligen hunnit med 200 flygningar sedan dess. Så ration är inte helt att skämmas för...

Min 450 en sommardag 2008. Att krascha är en del av hobbyn. Tyvärr. Men om man inte kraschar har man heller inte vågat pressa sina gränser.

När jag kraschar blir jag alltid sur på mig själv. Inte på det sättet att jag drar mig för att flyga igen, utan snarare tvärtom. Jag hoppar upp i sadeln och klamrar mig fast i ren ilska. Nästan som att innan jag gått fram till min kraschade heli ger mig själv två hårda bitchslapps och lovar att spendera minst 4 timmar om dagen i simmen för att misstaget inte skall upprepas. Såklart självföroendet får sig en knäck när man går i backen, men det för även något gott med sig. När man kraschar blir man påmind om att man måste vara 100% koncentrerad annars tappar man kontrollen. Så man flyger alltid mer försiktigt efter en krasch och blir sedan mer och mer modig tills det är dags igen.

Det mesta av delarna hade jag hemma och en del har jag fått beställa från MFT. Med lite tur har jag grejerna innan helgen. Annars blir det en paus till nästa helg. Två veckor utan att flyga? Olidligt. Men det innebär mera träning i simmen till nästa tillfälle...